Usch, jag måste bara skriva av mig lite. Har haft så ont i magen de senaste dagarna. Hur kan det vara möjligt att vissa går gravida i nio långa månader, får äntligen åka in till förlossningen, och sedan åka hem utan ett barn? Hur mycket känslosvallningar klarar en människa av? Först den extrema lyckan över att man ska bli förälder. Och förväntan.. och längtan efter sin bebis. Och sedan slås allt bara i spillror.
Tack och lov så har jag inte varit med om detta och vet därför ingenting om hur det känns, jag kan bara föreställa mig.
ÅÅÅhh, hur kan livet bara vara så orättvist!? Det kan omöjligt finnas en mening med allt, det är bara så. Livet är så förbannat jävla orättvist :(
Detta gnager och gnager nu i mitt huvud.. Hur tar man sig igenom en sån sak? Jag är så otroligt tacksam för min friska dotter..
Man lär sig att leva med sorgen. Visst är det tur att vi fick våra fina friska tjejer i alla fall?. Vet inte vad jag skulle göra utan Helmina.
SvaraRaderaJa, på något sätt så måsta man ju det.. Verkligen, lyckost oss, de är så fina våra tjejer!!
SvaraRadera