Har nu kämpat med mina springrundor i 2 månader.. Har inte känts som jag kommit nån vart alls (förutom att jag gått ner 1 kg), varit totalt slut efter 8 km! Men så i måndags tvingade Lisa ut mig att vi skulle springa tillsammans.. Och, vad var det som hände?? Vi sprang 10,4 km och det kändes som jag kunde springa en mil till när vi var klara. Så otroligt märklig känsla som jag aldrig känt förut. Kan bero på någon av dessa 4 faktorer;
1) Lisa gav mig en springa-vattenflaska. En miniatyrsak som man håller i (sitter med ett kardborrband, smart)så jag fick i mig vatten under vägen..
2) Det ÖSregnade!! Jag blev minst sagt svalkad på vägen, det gav mig nog lite extra ork..
3) Lisa tyckte jag sprang i en galet snabb takt, vilket kan ha lett till att jag alltid deckat efter 6 km. Vi tog det luuugnt, och jag orkade springa precis hela vägen.
4) Det kanske mest troliga. Jag fick något piller av henne som dämpar flåset lite och ger mer ork. Ett mirakelpiller måste jag säga!!
Nu känns det roligt med tjejmilen igen och jag känner mig lite lugnare. Hoppas bara att det blir av med tanke på att Stinas anmälan av oss tydligen inte finns. Hm, härligt om all denna träning vore i onödan. Hoppas verkligen hon lyckas ordna upp detta idag!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar