I lördags dog en kompis till oss. Mickes barndomskompis. Så ofattbart overkligt, man fattar ingenting. Var inte alls länge sen som vi träffade honom och pratade. Nu finns han lixom inte längre. Lika gammal som Micke med sambo, hus och småbarn.
Det får mig att tänka till lite nu, tänk så lyckligt lottad man är som har sin familj och hälsa. Eller så lyckligt lottad är jag inte eftersom min mamma tagits ifrån mig, men jag mår bra iallafall. Saker som att delar av vår thujahäck (som vi mått så dåligt av ett tag) måste bytas ut, blir plötsligt väldigt oviktiga. Det spelar lixom ingen roll.
Fredrik var så snäll och har hjälp oss massor med vårt husbygge när vi körde fast. Så vi har som ett minne av honom här hemma kan man säga med saker han byggt åt oss.
Vila i fred Fredrik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar